Nu har vedsäsongen inletts och jag har plockat fram min gamla vedkärra. På ena sidan sitter bara ett hjul som dessutom inte håller tätt om man pumpar upp trycket till normalt. Så när jag lastat nå'n kubik blir det oroväckande platt.
Dom två tyngsta momenten i min vedkedja är pålastning och kastning av klyvda bitar in i vedförrådet. Ett transportband är min nästa investering som förväntas öka produktionstakten väsentligt. Nu blir jag ganska trött i armarna och handlederna efter några timmar. Och efter det på önskelistan kommer en vagn med någon form av kran.
Inom några år måste jag dessutom förmodligen börja avverka ved längre in i skogen och då skulle en vinsch sitta fint.
Sedan 2004 har jag tagit all björk på igenväxt åkermark. Men den räcker ju inte i evigheter. Jag har en fin tillväxt av kvistfri björk på hyggen upptagna på 80- och 90-talen.
Ibland tänker jag att det ligger någon form av idealism bakom att man kämpar med veden varje år. Jag skulle förmodlingen gott och väl ha råd värma upp huset med något bekvämare. Och i diskussioner med andra boende på landet med egen skog så anser många veden vara något förlegat. Ungefär som jag tänker mig att det var när man installerade oljebrännare i sina vedpannor på 60- och 70-talet.
Jag själv sliter hårt med att ganska manuellt göra mina 30-40 kubikmeter kluven ved varje vår. En sak som håller mig igång är vetskapen att jag mår bra i både kropp och knopp av att slita med kroppsarbete. Och så är en förbaskat skön känsla att på vintern att bara mata in vedbitar i pannan och få värme och varmvatten.
Jag tror också det är något djupt liggande inom åtminstone mig att mat, värme och vinterfoder till djuren ska komma av ansträngning. Maten kommer ganska lättvindigt men absolut inte värmen.
